Hvor like skal vi egentlig være?

"Dette må du skrive mer om! Verdien av forskjellighet, at det begynner tidlig, og at barn også er forskjellige og må møtes der de er!"

Venninnepraten over kaffekoppen økte i intensitet da temaet for samtalen dreide seg i retningen barns møte med verdens realiteter, i dette tilfelle klasserom og skolegård. Hvor like skal vi egentlig være for å passe inn? Er sosialisering og evne til tilpasning viktigere en identitet og personlige styrker og utfordringer?

Dette er ikke et innlegg om skolepolitikk eller lærerkompetanse, men min refleksjon rundt det sammensatte individet enhver 6-7-åring er. Jeg har ikke lengre daglig kontakt med skolesystemet, men jeg følger to verdifulle små mennesker i akkurat denne aldersgruppa på nært hold når de har fri. Og det som slår meg, slik det også hadde gjort med venninna mi, er at den respekten for forskjellighet som nå settes på dagsorden på arbeidsplasser rundt omkring, er minst like relevant på barnetrinnet. Ta for eksempel konflikthåndtering:

En feriekveld for et par år siden hadde vi ansvar for to små, som etter å ha satt til livs hver sin porsjon lasagne, fant lekeplassen rett bak kafeen der vi satt. Plutselig ble vi oppmerksom på at klatretårnet, der de to nå sto på øverste trinn, ble invadert av en bråkjekk guttegjeng som så ut til å være 1-2 år eldre enn jentene våre. Vi fulgte spent med, klare til å bidra med assistanse hvis situasjonen skulle spisse seg til.

Strategen av de to kartla raskt fluktruter og rygget diskret mot stigen som gikk ned på andre siden, mens terrieren ble igjen, og stilte seg bredbent med hendene i siden, klar til å ta opp kampen. Hun og søsteren hadde tross alt inntatt tårnet først!

Da grep vi inn.

Vi er ulike fra naturens side

Å behandle barn likt, og i tillegg forvente lik respons tilbake, er en urimelighet som har fellestrekk med overgrep, ikke fysisk men mentalt. Noen barn trenger ro og trygge, forutsigbare rammer for å framstå som den beste versjonen av seg selv, mens andre er avhengige av å løpe, klatre og leke av seg overskuddsenergi før de evner å konsentrere seg om det vi voksne kaller læring.

Enkelte barn blomstrer når de har tilgang på scene og publikum, men for noen er det krevende nok å være i rommet med så mange mennesker på en gang.

Det fine er at alt dette er helt normale variasjoner. Etter all sannsynlighet finner vi disse barna igjen som velfungerende mennesker i voksenlivet, med forskjellige roller og ulike mestringsstrategier i hverdagen. Men dette forutsetter at de på vegen blir møtt med den respekten som forteller dem at de er litt forskjellige, men helt normale.

Frihet til å være seg selv

Et av yndlingsmenneskene mine fyller seks år i dag, og hun ønsker seg grønn sykkel. Fordi grønn er den fineste fargen i verden. I hennes verden. Uten å være klar over det, opponerer hun mot markedskreftene som har delt vår kommersielle verden inn i guttefarger og jentefarger. Måtte hun slippe å møte mennesker som stadig gjentar at hun tar feil, slik at hun begynner å tvile på egne valg.

For er det noe samfunnet vårt trenger, så er det barn av regnbuen, barn som er aktive, kreative, stillferdige, strukturerte, rolige, oppfinnsomme, tankefulle, eventyrlystne, snille, omsorgsfulle, spretne, utålmodige, undrende, forsiktige, viltre og forskjellige. De trengs aller mest for sin egen del, men også for alle voksenrollene som skal fylles og skapes i framtida. Rop det ut!

DET GÅTFULLA FOLKET

Barn är ett folk och de bor i ett främmande land Detta land är ett regn och en pöl Över den pölen går pojkarnas båtar ibland Och de glider så fint utan köl Där går en flicka som samlar på stenar Hon har en miljon Kungen av träd sitter stilla bland grenar I trädkungens tron

Där går en pojke som skrattar åt snö Där går en flicka som gjorde en ö av femton kuddar Där går en pojke och allting blir glass som han snuddar Alla är barn och de tillhör det gåtfulla folket

Barn är ett folk och de bor i ett främmande land Detta land är en äng och en vind Där finner kanske en pojke ett nytt Samarkand Och far bort på en svängande grind Där går en flicka som sjunger om kottar Själv äger hon två Där vid ett plank står en pojke och klottrar Att jorden är blå

Där går en pojke som blev indian Där, där går kungen av skugga runt stan och skuggar bovar Där fann en flicka en festlig grimas som hon provar Alla är barn och de tillhör det gåtfulla folket

Barn är ett folk och de bor i ett främmande land Detta land är en gård och ett skjul Där sker det farliga tågöverfallet ibland Vackra kvällar när månen är gul Där går en pojke och gissar på bilar Själv vinner han jämt Fåglarnas sånger i olika stilar Är magiska skämt

Där blir en värdelös sak till en skatt Där, där blir sängar till fartyg en natt och går till månen Där finns det riken som ingen av oss tar ifrån dem Alla är barn och de tillhör det gåtfulla folket

Olle Adolphson