Ja visst gör det ont när knoppar brister

Den siste uka har jeg snakket med to unge familier som har brukt sommeren til å ta grunnleggende verdivalg som vil påvirke resten av livene deres. Valgene handler om å investere i hverandre og i framtida, og en gjensidig forpliktelse til å brette opp ermene og jobbe mot felles mål.  Felles for begge familiene er at de beskriver tre faser: drømmen som har vokst over tid, akutt energifall i det øyeblikket valget var et faktum, det såkalte "point of no return", og nå gleden, energien og pågangsmotet knyttet til arbeidet som ligger foran dem. De har kjøpt seg hver sin gård.

Det var gode samtaler, aller mest fordi jeg blir glad for, og glad av folk som vil noe. Som tror på framtida og sin egen evne til å påvirke den.  Som ønsker å gjøre en forskjell. Samtidig løper egne tanker videre, tilbake i tid til mine valg der jeg kjente på noe av det samme, og fortsetter til undring over hvorfor vi blir så akutt slitne når vi har tatt et valg? For det første tror jeg vi undervurderer kreftene vi har brukt på å tenke, øve, forberede og vente. Se på skiløperne når de har passert målstreken etter å ha sprengt ei ny grense for sin egen del, der og da er de ikke et vakkert syn.  Men det varer ikke lenge før vi ser dem full av ny energi, skapt gjennom egen mestring. En annen faktor er at de fleste valg også handler om å velge bort. Det vil alltid ligge en sorg i det vi mister, uansett hvor attraktivt målet er. Sist men ikke minst, returmuligheten er begrenset. Har vi først hoppet, må vi leve med konsekvensene. Og de er ikke alltid like oversiktlige. Jeg spilte mye kort som barn, og lærte tidlig å forholde meg til uttrykket "bordet fanger". Det var noen ganger tungt å svelge. Den beste stemmen som har beskrevet overgangen fra en fase til en annen i livet, er slik jeg ser det, Karin Boye:

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider - tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra - svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.

En av mine mentorer sa en gang omtrent dette: "Jeg forstår ikke par som tror at kjærligheten handler om å se hverandre dypt inn i øynene. Kjærlighet handler om å stå ved siden av hverandre og se mot det samme målet."

Lykke til, alle sammen! Jeg tror på dere.